Att få trillingar – hurra för Hugo och änglasyskonen

hugo LissjanisInlägg i repris, men samma story, födelsedagsbarn och starka känslor idag.

Hugo Lissjanis ♥

Eller egentligen Carl Jonas Hugo Lissjanis om alla mellannamn ska med. Idag, 10 juli, för 16 år sen kom våra trillingar – han, syskonen Jonna och Hampus – till världen i ett kaosartat tumult redan i vecka 26. Trots att jag var sängliggande på Karolinska Sjukhuset sedan två veckor tillbaka, men dom tror det var en infektion som ändå satte igång förlossningen.

”NEJ! Det är för tidigt…” skrek jag när de grönklädda människorna rusade in i rummet på Karolinska, sen blev allt svart. Och när jag vaknade upp vågade jag inte ens hoppas att barnen hade överlevt, men det hade dom. Allihop, i alla fall för ett dygn.

Mitt och Hugos första möte ser du på översta bild. Eller, ärligt talat vet jag inte vilken av våra trillingar det var. Hugo, Jonna eller Hampus.. dom såg lika dana ut. Som spröda små fågelungar, röda och så sköra att jag knappt vågade nudda dom. Inte alls så som jag föreställt mig att bli mamma, men så hade jag inget att jämföra med. Detta blev min verklighet och Hugo ett levande bevis på att mirakel faktiskt finns.

Hugo, min älskade förstfödde som nu är…

…så HÄR stor. Större än mig. Och svårfångad som du ser, i alla fall med kameran. Friskare än frisk, smart och stark, ansvarstagande, omtänksam och trotsig så att jag sliter mitt hår ibland, som vilken tonåring som helst. Sällan med på bild som sagt, men ibland får jag äran att fånga en kram. Här från en dag nere vid båthuset i Jorm.

Hugos trillingssyskonen då?

Hela historien om Hugo och änglarna kan du läsa här och även lyssna på här i podden Norrlandspäron. Men även om jag tror det är bra att prata om våra smärtsamma förluster för att bearbeta dom, för att inte föra över sorgen på något annat, vill jag sätta Hugo i fokus nu. Jag har ett skarpt ärr och det gömmer jag inte undan, men det är i alla fall läkt. Och även om hans trillingsyskon är en del av honom är han fortfarande en egen individ. Här har jag samlat några starka minnen från Hugos första år i både bild och film.

Att få trillingar – hurra för Hugo och änglasyskonen, 16 år idag

Första gången Hugo fick sitta hos mig, hud mot hud som var så viktigt för honom. Och mig. Jonna hade fått komma ut ur kuvösen tidigare, hon var hela tiden större och friskare än Hugo under sina 3 månaders livstid, men där – 11 dagar gammal kunde Hugo också. Jag minns lyckan och den där explosionen av villkorslös kärlek. ”Här kan jag sitta för alltid!”

Hålla handen med pappa.

Hugo var så liten. Ett tag nästan kilot lättare än sin syster Jonna, men lika envis och stark då som nu. Ändå var varje morgon en klump i magen. Hur mådde barnen idag? Ett starkt minne jag har är när Hugo blev helt blå av syrebrist. Minns inte vad som hände, bara skräcken när läkare rusade och fick igång honom. Eller när dom inte hittade ett bra blodkärl att sätta en infart i och fick sticka om och om igen i den lilla lilla kroppen. Hur jag också vred mig av smärta att se och höra hans små pip. Hugo grät aldrig de första månaderna. Han gnydde.

trillingar

Här fick både Hugo och Jonna sitta hos mig samtidigt. Det var så vi spenderade de första månaderna, hud mot hud på neonatalen. Må hända att man inte alltid är där av någon rolig anledning, men jag har alltid trivts bra i det lugna, bland enastående personal. Vilka hjältar vi har.

trillingar

Hugo och trillingsystern Jonna som levde i 3 månader. En vecka fick hon i hemmiljö innan en plötslig blodförgiftning och hjärtstillestånd, mer om det kan du läsa här som sagt. Overkligt att förstå hur vi klarade den sorgen, men alla har vi superkrafter som tar över när dom verkligen behövs. Och personer runtomkring, stora som små hjälper till… ♥

Hugo hann nästan bli 1 år innan han döptes. I Converse och tillräckligt stor för att plaska själv med händerna i dopvattnet.

Vi hade en så fin sjukhuspräst också, som både begravde våra ängla -trillingar och har döpt både Hugo, Junior och Jonna. Bara Hampus döptes av en annan präst ihop med sin kusin Oliva som är lika gammal, annars har denna underbara dam följt våra barns liv.

Jag skrev dagbok också. Från tiden då vi försökte bli gravida med hjälp av Dr Mats Larsson på Sophiahemmet (”pappa” till alla mina barn som jag brukar skämta) till att lillebror Hampus kom till världen 2 år senare. Tänk att jag glömt bort den, men där i finns så mycket starka minnen och känslor.

Ur dagboken, 24 oktober 2010:

I natt drömde jag om Jonna. I drömmen kom hon tillbaka till oss i fysisk form, en liten stund varje dag. Jag sa till Jonas: ”Titta vad mycket hår hon fått!” och kunde köra fingrarna i hennes ljusa lockar. Jag sa till någon ”det gör inget att hon är död, för hon kommer ändå tillbaka till oss en stund varje dag”. Jag kunde krama och vara med henne som vanligt, sen löstes hon upp för den dagen.

Drömmar är märkliga, men det känns fint att jag hade den. Hon är ju hos oss, men den fysiska formen blir genom Hugo. Älskade, älskade Hugo.

Vår första sommar spenderade vi både i Skåne, Jämtland och Frankrike. Hugo fick träffa sin gammelmormor och doppa fötterna i havet på Österlen. Och ett roligt minne är hur vi tömde en hård korv från hans små badyxor ute i havet bland lyxbåtarna i St Tropez, haha. Borde vara preskriberat vid det här laget va?

När Hugo var riktigt liten bebis kunde jag klandra mig själv för att han inte var lika glad som andra barn. Att han saknaden sina trillingar så mycket och därför var allvarsam. Och att han kände av min sorg. Jag gick och pratade med en barnmorska som är utbildad terapeut, men hemma undvek jag att vara ledsen inför Hugo. Det var säkert bra att prata, men helt ”som innan” blir man aldrig efter något sånt här. Kanske bara lite mer ödmjuk inför livet?

Jodå, Hugo lärde sig le och skratta. Han har alltid varit lite blyg inför främlingar, avvaktande och orolig inför nya situationer. Förmodligen ett personlighetsdrag han skulle fått oavsett, men ibland kan jag undra om det är p.g.a. alla tusentals nålstick, andningsuppehåll och mindre hjärnblödningar den första tiden? En otrygg start, svävande mellan liv och död? Men idag har jag ändrat mig och ser en kaxig kille, snart vuxen man, med stark attityd. Samtidigt så mjuk och omtänksam.

trillingar

Hugo var första barnbarnet både på min och Jonas sida och fick all kärlek. Här fyllde han 1 år och blev firad stort i vår 1,5a på Valhallavägen. Liten som en 6 månaders bebis vilket jag tyckte var så gulligt, men det växte han rätt snabbt ikapp. Fullt frisk, utan men av sin tidiga start utanför magen och som jag ofta tänkte, hela tiden övervakad av sina änglar.

Åren gick och här är Hugo 5 år och Hampus 3 år. Vi är på Fuerteventura och firar båda grabbarnas födelsedagar med hopp i havet. Faktiskt näst första filmklippet jag la upp på min YouTube-kanal, innan det blev en bank för träningsfilmer.

När Hugo var 5 år och tvillingarna låg i min mage åkte skidor i Sälen. Nu är det han som får ge mig mod istället i de brantaste backarna.

Som alla storasyskon har Hugo alltid varit mån om sina småsyskon och han en beundransvärd ”kung” för dom. Här när Hugo var 8 år och gänget peppade upp inför Melodifestivalen.

Hugo har alltid varit stark som sagt. Smal som en pinne som barn, men till mig har han berättat att han medvetet ätit mer för att bli större och starkare på fotbollsplanen. Jo tack, mat är bland våra största utgifter och lär inte bli mindre med åren, är det något jag GÄRNA lägger pengarna på är det barnens krafter.

Här dansar Hugo och syskonen ihop med vänner till Piratsessan, min vän Caroline Nilssons dans-DVD för barn (som nu finns i form av appar). Detta skulle ALDRIG ske idag, för nu är det mesta pinsamt. Även att vara med på ett vanligt foto som sagt, men ibland lyckas jag. Vill ju ha med bilder av honom precis som resten av syskonskaran.

trillingar

Nu för tiden är det mest på håll jag lyckas få honom på bild, men han gillar ändå sällskap. Den här Jormtrippen har varit bra för oss, både pratstunderna på vägen i tåg och bil upp utan syskon och på plats. Nu för tiden sitter han gärna och snackar med oss vuxna och ingen jag känner har så roliga funderingar. Högt som långt, han är en stor tänkare Hugo (undrar var han fått det ifrån haha).

Min älskade lilla fågelunge.. Jag får nypa mig i armen varje gång jag tänker på hur han chockade oss för 16 år sen och som alltid den här och andra dagar jag påminns om det vi gått igenom. Fylls jag av tacksamhet över att det blev så bra ändå. Att det var just Hugo vi har hos oss idag, fullt frisk, älskad i det oändliga och med extra superkrafter av sina änglasyskon.

Stort grattis Hugo, jag älskar dig! ♥♥♥/A

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras