Pippi och jag

Det här med förebilder får man tidigt i åldern och jag är glad över att tvillingarna fastnat för Pippi Långstrump – precis som storebröderna gjorde när de var mindre (innan Batman, Spindelmannen och andra tog över). ”Pippi, PIPPI” skuttar de runt och slår på TVn när de kommer hem från förskolan. Där sitter de sen inte länge, men visst är det genialiskt att skapa en idol av en spinkig liten tjej i konstiga kläder och rött hår.

En otroligt STARK tjej utan synliga muskler, som klarar sig helt på egen hand och har största tänkbara självförtroende. Glad, rättvis, sprallig, med mycket humor och skinn på näsan. Samtidigt bär hon på en stor sorg över sin döda mamma, även om detta inte är något hon visar utåt särskilt mycket. Och pappan – han reser land och rike runt även om han älskar sin flicka över allt annat.

Jag känner mig lite som Pippi ibland. Inte alltid, men bra dagar som den här. Stark, spinkig, glad, godtrogen, lite galen, energisk, som inte vill vara som andra, som har lätt att ”vända tanken” och se livet på den ljusa sidan med samtidigt bär på en stor (men hanterbar) sorg. Och den där ”pappan” är väl min man då som reser runt och jobbar ihop guldpengar till familjen 🙂

Själv jagar jag mest tid för det är mycket nu. Många roliga jobbprojekt, skolavslutningar, röda dagar och besök från Dalarna. Svårt att hinna med allt, men startar jag bara dagen med träning brukar resten fortsätta på samma våg av energi. Ett snabbt, fuktionellt benpass blev det i morse innan möte med planering av PT-onlinesajten. Det går snabbt framåt och just nu kikar jag på sidans funktioner. Den ska bli perfekt!

Dagens träningsoutfit (visst är det lite Pippi över den?): Linne – Röhnisch, capritajts – Craft, strumpor – Gococo, skor – Merrell.