Nej.
Ibland är jag inte så stark. Eller stark.. vikterna du ser där bak och annan träning i veckan har jag haft jäkla krut vid, men den ”mental musten” gick helt ur mig i fredags. Nästan så att jag skäms. Inte för mig, mina nära eller min träning, jag skäms för att jag inte lyckas styra upp min egen vardag till sådär ”lätt och bekymmerslös” som andras (utåt sätt).
Sen skäms jag för att jag skäms. Att jag inte kan stå för livets utmaningar, så som jag försöker inspirera dig till att ”det är starkt att våga visa sig svag”. Och för att jag inte sätter ner foten. Eller att jag ens bryr sig om vad andra tycker om att jag gång på gång påstår att ”det blir snart bättre” och tvingas ta tillbaka saken. Förresten, ”skämmas ska du inte heller göra” och som mamma – ”aldrig klaga, alltid tänka på barnens bästa”. Ok, som trött är det lätt att överdriva och bli sentimental, men jag vill ändå inte skoja bort det jag känner för stunden. Är ju knappast ensam om att livet går uppochner och det är väl charmen?
”Äsch, Anna är så stark. HON klarar sig!” har jag fått höra ända sen jag var liten. Relativt bekymmerslöst då med, ett typiskt mellanbarn som vill vara alla till lags – och jag har alltid tyckt om det. Oftast inget fel alltså, min positiva inställning har hjälpt mig och mina närstående väldigt många gånger, det är jag stolt över. När livet varit jobbigt eller andra varit svaga har jag alltid hittat kraft, stöttat mig själv eller andra, direkt eller indirekt. ”Hon klarar sig..” men ibland orkar jag inte alls vara den starka, alltså mentalt. Eller.. mer om det kan du läsa i veckans vardagsrapport.
Mentalt trött och fysiskt stark – veckans träning och vardagsrapport #72
» Träningen kan jag inte klaga på. Förra veckans sömnbrist och förkylningssymtom har släppt och energin är tillbaka. Jag älskar känslan. Alltid, men extra mycket efter en period då den saknats. Och är det något jag INTE skäms över är det hur jag trots jobbigheter runtomkring hela tiden ser utveckling i styrkan på gymmet och känslan av kraft i löpsteget. Crossfit mäter jag inte på samma sätt eftersom jag bara kör för kul utan koll på upplägg innan, men även där hade jag bra flow i torsdags. Dessutom så roligt att flera bekanta träningspolare var på plats, liksom coach Kevin som alltid bjuder oss på lång rörlighet med rulle. Så skön och välbehövligt. Summering vecka 39:
- Måndag: vila
- Tisdag: löpning – mysjogg
- Onsdag: styrka – fokus underkropp + rörlighet
- Torsdag: crossfit – kort wod + rörlighet
- Fredag: vila
- Lördag: styrka – fokus överkropp + rörlighet
- Söndag: löpning – backintervaller (snart)
» Barnen ja.. fy fasen vad jag älskar dom, men att ÄNNU en gång få beskedet att rå om alla en veckan till gjorde mig helt matt. I fredags meddelade Jonas att hans hantverkare behövde en vecka till för att färdigställa allt i deras nya hem. Och jag som var inställd på solotid med återhämtning/nöjen/annat efter över 2 månader.. blev helt matt. Nu förstår du kanske inledningen på inlägget?
Nej, jag är ingen übermänniska och att behöva ställa om mig på att orka med all tvätt, storhandling, storkok, städa, tjata, bädda.. ”EN VECKA TILL” – tungt. Samtidigt är det märkligt hur snabbt något jobbigt blir vardag, du vänjer dig. Även om jag ser fram emot egentid kan jag redan på förhand sörja att inte ha dom här eller ge dom alla fördelar med älskade småsyskon (Miss Lo och Bobbo Bror), närhet till skola, vänner, träningar… och själv ta del av deras liv, glädje, utmaningar, skratt och kärlek. Antar att det är därför varannan-vecka-boende är mer optimalt än ”varannat-kvartal”.. men nu är det som det är med allt renoverings-och-byggstök. Och fram tills barnens flytt ska jag lägga fokus på det fina med vår tid ihop.
I veckan har vi fortsatt baka äppelpajer, myst med katterna, läst läxor, följt Jonna till thaiboxningsträning och igår – hejat på Juniors innebandymatch. Var även studiedag i onsdags, så då fick jag sällskap av Junior och Jonna på hemmakontoret mellan lek med kompisar.
» Måendet beror på ovan. Eller nej, som jag även skrev förra veckan är det verkligen inte barnen och ända fram tills beskedet om boendet i fredags har jag mått fint. Sen var det som att musten gick ur mig som sagt. Att ännu en gång ställa om mig. Du som själv har barn fattar hur krävande det kan vara både praktiskt och mentalt, så mycket vardagsbestyr som sällan syns utåt. Även om mina är stora nog att klara mycket själv är det mycket att hålla reda på. Men som sagt – dom GER otroligt mycket också. Jag är trött, men oändligt tacksam.
» Jobbet har varit intensivt, men kanske mycket för att jag haft vardagsfix i bakhuvudet mer. Vi har fått en ny kollega i säljteamet och egentligen skulle jag ha sprungit Tjurruset med gänget igår. Så blev det inte. Jag hade bokat av för att hjälpa Jonas att flytta, vilket inte heller blev av. Ännu ett skäl varför ”musten gick ur”, att missa något kul med min kollegor, men å andra sidan välbehövligt att landa, ladda inför nästa jobbvecka, se Juniors match m.m.
» Övrigt? Nu är väl alla nyfikna på tyngdtäcket jag köpte förra veckan förstås? Jo, det ÄR verkligen skillnad med 7 kg över kroppen. Jag känner att musklerna slappnar av lättare och upplever att jag sovit djupare än normalt. Inte rätt läge att rapportera med barnen i samma rum och mer saker att ”komma ihåg” som snurrar i skallen, men jämfört med veckorna innan.
Nog om mig och mitt.. hur mår du? Skriv gärna och ventilera med mig, kram! /A