Jag gillar utmaningar, även av ”tråkigare” slag som att komma tillbaka efter träningsförbud eller nu diastasoperation, men vissa dagar är jag otålig. Tycker det går för långsamt mot styrkan jag hade innan. Mänskligt, och som vanligt är det allt runtomkring som påverkar hur nöjd jag är med nuet. För lite sömn och en lessen Jonna vid förskolelämningen kan t.ex. påverka träningen.
Typiskt lyxproblem att vara frisk och stark men hela tiden vilja bli bättre, ha mer. Nog är det positivt och naturligt att sträva mot utveckling, men i kloka stunder försöker jag även se till helheten – det runtomkring som påverkar. Hur många kg vi lyfter på gymmet är inget mått på den totala styrkan, i vilken jag även räknar in det mentala.
Idag gör jag ett ordentligt dyk i arkivet för att se hur all strävan framåt gjort mig starkare från år till år:
Sommaren 2010, på Kampementsbadet. Minns att jag gick igenom hormonstimulering för att bli gravid, mitt största mål just då. En jobbig behandling, speciellt mentalt med flera misslyckade försök. Men jag gav aldrig upp.
Våren 2011, tungt fysiskt men väldigt lycklig över att äntligen vara gravid. Med tvillingar! Drömmen om att bli mamma till två små lika gamla bebisar blev verklighet, det jag fantiserat om sen jag förlorade två av trillingarna 2005.
Våren 2012. Tror aldrig jag känt mig så stark som då. Som nybliven mamma har jag alltid haft superkrafter, förmodligen av hormoner + en överdos kärlek till/från bebisarna. Detta var året jag sprang min första Marathon och tog en PB-tid på Tjejmilen.
Sommaren 2013. Mitt fysiska högprestationsår då jag gjorde Klassikern på tider över förväntan. Väldigt mycket träning det året och bra tävlingsform, men jag hade även höga prestationskrav på mig på alla övriga plan vilket ledde till utbrändhet, ätstörning och depression under hösten.
Våren 2014, efter ett 3-månaders träningsuppehåll och ätstörningsbehandling på Mandometerkliniken. Jag tappade mycket fysisk styrka under behandlingen men lärde mig otroligt mycket om mig själv. Bl.a. att inte heller några mentala utmaningar är för stora om man verkligen VILL något.
Igår, augusti 2015. Lite mer än 5 månader efter rectus diastasoperationen balanserar jag vidare både fysiskt och mentalt. Ett helare hjärta än 2010, helare mage än 2011, friare vardag än 2012, friare tanke än 2013 och mer ”mig själv” än 2014.
Det är häftigt att se tillbaka men ännu häftigare att inte veta vad som händer i framtiden. Men oavsett vet jag att vi alla konstant blir starkare av våra upplevelser – mentalt och/eller fysiskt. Till vikterna du lyfter på gymmet och musklerna du ser i spegeln måste så mycket mer räknas in. Din ryggsäck med fysiska och mentala upplevelser, samt din livssituation idag.
Keep up your good work! Livet går upp och ner men du blir alltid starkare totalt.
Älskar tillbakablickar, ibland blir man så låst i här och nu. Du är stark som har tagit dig igenom allt. Fortsätt kämpa och ta hand om din hälsa, kram!
Terese – ja, visst är det roligt. Man blir själv förvånad. Tiden går så fort att man inte hinner reflektera och man glömmer ofta det som varit. En återblick är nyttig då och då.
Tack snälla och detsamma!
Kram
Hej, första gången jag kommenterar men enligt mig ditt bästa inlägg genom alla tider. Det brände till i mig, så mycket kände jag igen mig. Stort tack för att du delar med dig. Ta hand om dig även i framtiden. Kram från en okänd läsare, 2-barns mamma och starkare, gladare och lyckligare än på många år.
Maria – vad glad jag blir att du skriver och över dina ord. Jag blir även väldigt glad över att du känner dig lycklig. Hoppas det fortsätter så.
Stor kram!
Så kul att titta tillbaka, speciellt när man har gått igenom det som du har gjort. Kroppen är verkligen fantastisk och det är häftigt att kunna se förrändringarna! Du ser så stark ut nu, fortsätt som du gör nu. Det inspirerar verkligen! 🙂
Elin – jag tror vi alla behöver göra en liknande återblick för att inse hur fantastiska vi faktiskt är. Alla går vi igenom olika saker och inget går att jämföra med någon annans.
Tack för fina ord <3
Vilket underbart bra inlägg. Så ärligt, hoppingivande och sant. Livet går upp och ner och man gör hela tiden nya erfarenheter. Ibland tunga erfarenheter som, när man tittar i backspegeln, alltid har lett till att man växt som människa.
Tack från en trogen läsare som är dålig på att kommentera.
/Eva
Eva – ja, det gör ju verkligen det och man blir lätt blind i nuet. Ser inte det man faktiskt åstadkommit här i livet, det man HAR.
Tack för att du läser och nu även skriver så värmande ord <3