För ett par veckor sen skrev jag inlägget ”Passa på” där jag öppnade upp för er läsare att ställa frågor och komma med förslag på bloggteman. Perfekt att plocka fram en idélös dag som denna. Flera av er ville ha tips på hemmaträning och det kommer jag skriva om i och med att jag nu själv kommit igång med min rehab här hemma. Jag känner att superhjälten inom mig börjar komma tillbaka, men idag börjar jag med några mer personliga frågor om min historia. Passar bra en TBT.
1. Du har säkert berättar berättat tidigare, men lite nyfiken på hur gammal du var när du flyttade från Jorm? Var det p.g.a. studier?
Jag flyttade till Östersund när jag skulle fylla 16 år för att läsa Samhällesvetenskapliga Internationella programmet på Wargentinskolan. Valet stod mellan att gå gymnasiet i Strömsund, en mindre ort 17 mil söder om Jorm, eller ”storstan” Östersund 27 mil bort. Vi hade redan en liten etta i Östersund och jag var taggad att börja om på nytt efter tillfrisknande från anorexi, skapa en ny frisk identitet, få nya vänner och bevisa för mina föräldrar att jag klarade mig själv. Vilket jag gjorde. Det var 3 roliga år fullt av fester med vänner som fortfarande idag är mina närmaste, även om vi bor långt ifrån varandra.
Bild från tidningen Må Bra där jag och Jonas var med 2009.
2. När träffades du och Jonas?
Vi träffades år 2002 på KTH-Hallen där jag jobbade då. Jag stod i receptionen och han höll en utbildning i vårt gym för SAFE Education. Han hängde lite och pratade som vanligt mycket samt gav mig en lapp med sitt telefonnummer om vi skulle ”träna ihop”. Just då sa det inte klick från min sida, men populär PT på SATS Odenplan som han var lät det ju grymt med ett gratispass. Vilket blev fler. Till slut dagligen, och sen flyttade vi ihop i en liten 1,5a på Valhallavägen där vi bodde till Hampus (mellansonen) var 1 år.
Från vänster ovan: Första gången jag träffade mina trillingar efter katastrofsnittet. Jonas med Hugo och Jonna, ca 2 månader gamla då de äntligen blivit så starka att slippa syrgas och hade flyttat till SÖS från akutneonatalen på Karolinska. Moster Mia på besök på SÖS när de var så starka att utomstående fick hålla dem. Hemresa. En vecka fick vi ha Jonna hemma hos oss innan hon gav sina krafter till Hugo, precis som trillingbror Hampus gjort (han blev bara 1 dygn gammal).
3. Fick ni trillingar först?
Ja. Vi kämpade många år för att bli gravida. Jag fick hormonstimulering (ej IVF – ”bara” hormontabletter och sprutor) på Sofiahemmets fertilitetsklinik, lugnade ner mig med träningen, och gick medvetet upp ett par kg. Något som kroppen svarade lite väl starkt på och resulterade i hela 3 befruktade ägg. Vi var chockade men jätteglada, ”alla barn på en gång”, men sen gick det inte som vi tänkt. En sorg jag alltid kommer bära med mig, men samtidigt tror jag på ödet. Om alla våra trillingar klarat sig hade vi förmodligen inte skaffat Hampus, Jonna och Junior ♥
Hej Anna,
Vad roligt att läsa lite personligt om dig. Jag har en fråga ang. barn och graviditet. Efter att ni fick tvillingarna så har ni ju fått fler barn. Behövde du gå på hormoner/sprutor då också?
Jag själv är gravid nu med hjälp av hormonstimulering (sprutor). Jag vill ju gärna ha fler barn och hoppas ju att det kan gå på egen hand. Kram Jenni
Jenni – ja, jag har fått hjälp med hormonstimulering med alla våra barn. Nr 2 gick jättelätt, efter bara någon månad. Jonna & Junior tog ett par år innan jag blev gravid med. Det gick t.o.m. så långt att vi testade IVF ett par gånger, men inför sista försöket med återinförande av fryst embrium blev jag gravid under själva hormonstimuleringen. Det visste jag inte, & samma dag som jag skulle åka till fertilitetskliniken ringde de & sa att embriumet inte klarat upptiningen. Jag var helt förstörd eftersom det var sista försöket, men då var jag ju redan gravid. Med tvillingar 🙂
Jag håller tummarna för att du blir gravid utan hjälp den här gången. Själv var jag för ivrig för att invänta kroppen & tog därför hjälp på en gång. Oavsett metod – stort lycka till!
Kram
Tack för svar! Så himla trevligt att du delar med dig!
Beklagar att ni förlorade två av era trillingar! Är Junior döpt till Junior eller bara vad ni kallar honom?
Legat och kollat på Youtube klipp som du lagt ut! Du är så rolig att titta på för du ler mot kameran och ser så glad ut! 🙂 ska titta vidare o samla tips!!
Linda – tack, det är många år sen så såret har läkt endel även om ärret alltid finns kvar.
Junior är mest för att han är ”minsta pojken i familjen” (fler blir det inte). Även Hampus heter Junior i andranamn eftersom han fick sin änglabrors namn (Hampus Junior menat som ”Hampus nr 2”).
Vad roligt att du gillar klippen! Kvalitén växlar, men något kanske du får med dig 🙂
Underbart inlägg!
Jag kan inte hjälpa det, säkert inte vad du vill höra, men jag går sönder varje gång du skriver om dina änglar. Tanken på att mista ett barn gör så jävla jävla ont, jag förstår inte att ni har orkat. Vilka enorma människor ni är, du och Jonas.
Anna – man lär sig leva med sorgen, & min stora styrka är att alltid se livet positivt oavsett situation. Visst, när barnen dött såg jag absolut ingen mening i det & var länge helt förstörd. Fattade inte hur jag skulle kunna överleva, men tiden läker ändå såren & idag är jag rik på så många andra sätt. Bara att jag idag har 4 friska barn! Jag får nypa mig i armen ibland <3
Vilken vacker tanke att Hampus och Jonna gav sina krafter vidare till Hugo! Mina knoddar kom också tidigt och spenderade sin första tid på neonatal. Allt gick bra för oss, men bara att läsa om dina trillingar får mig att fulgråta! Vill ändå säga stort tack för att du skriver så öppet om det!
Fint skrivet och grattis till alla dina fina barn, önskar att jag också blir mamma snart och att jag kan bli gravid efter allt jag utsatt min kropp för.
kram
Tack snälla! Jag är så glad att jag har dem & önskar även dig samma barnlycka <3
Kram!