Det har på dagen gått en månad från att jag opererade min rectus diastas och jag blir långsamt allt rörligare. Har återfått kontakten med coremusklerna, kan kontrollera bäckenmuskulaturen och kommer lättare upp/ner från golvet. Bara det! Fortfarande är jag öm, har inte återfått känseln på huden under naveln, kan inte göra rotationrörelser i bålen utan smärta eller lyfta ett föremål högt. Min träning är med andra ord högst begränsad, men precis som med allt kommer jag snabbt in i nya vanor. Jag går promenader och kompletterar vissa dagar med styrke/rehab-övningar, samt går runt med mina knipkulor en stund. Det går långsamt framåt, men jag har resten av livet på mig.
Dagens träning blev några övningar ur det här programmet inkl. enbensböj och ben- och armlyft vid hälsande hunden. Benet gick bra att lyfta, men en så enkel sak som att stå på knä och sträcka ut en arm utan att tippa höften var svårt. Corestabiliteten är inte vad den brukar vara, men utmaningar triggar mig – stora som små. Det har ju trots allt bara gått en månad.
Något jag slarvat med däremot är stretching och rörlighetsträning. Jag brukar i normala fall inte räkna in mina promenader som träning, men det är skillnad att gå T/R till jobbet mot en hel timme/dag, ofta och i kuperad terräng. Det i kombination med allt stillasittande har gjort mina höftböjare korta och och rumpa/lår stela. Det har lett till att mitt hopparknä gjort sig påmint och jag börjat köra excentriska enbensböj + tåthävningar igen. Det plus foamrolling gjorde mig problemfri sist.
Men läkningen går framåt och jag är fantastiskt glad. På bilden håller jag coremusklerna lätt anspända eftersom det är läskigt och sträcker obehagligt i det inre operationssåret när den ”hänger”. Magen och naveln är veckig av omslaget som jag fortfarande har på mig dagtid, men jag är så nöjd med resultatet redan nu. Och då har jag det bästa framför mig. Det ska bli så spännande när jag väl kan belasta och använda Rectus igen. Att känna skillnaden i min vardag och träning när jag kan använda hela magens muskler istället för bara de inre.
Fortfarande är det många kvinnor som hör av sig och undrar hur jag fick hjälp, vad min läkare heter och hur operationen går till. Även om jag är väldigt glad över att ha blivit opererad är det ett stort ingrepp och inget jag råder alla med en liten diastas att göra. De flesta distanser läker och många lever med en liten delning utan att det är någon fara. Men är den över 4 cm och du har stora problem av den tycker jag absolut du bör låta Katarina Woxnerud kolla på din mage, något även jag ska göra för att se att jag kommer igång på rätt sätt, eller kontakta vården.
Här är min berättelse från Södersjukhuset samt hela min diastas ”historia”, och det är ingen hemlighet att kirurgen Anders Olsson opererade. Mitt råd är att be din husläkare/barnmorska skicka en remiss direkt till honom/SÖS för bedömning. Bara där har mitt problem med 5 cm magmuskelseperation tagits på allvar och jag önskar att alla ni som lider av liknande besvär får hjälp.
Du är fantastisk, och godhjärtad som delar med dig av både kunskap och tips. Tack! /// Jenny
Tack Jenny! Önskar dig all lycka till.
Hej! Vilken fin mage du fått, det måste kännas sååå skönt att musklerna håller ihop! Och vad kul att du delar med dig av din resa! Jag har en lite fundering om naveln, du skrev någonstans att naveln var flyttad. Betyder det att de drog ner skinnet så mycket att hålet efter den gamla naveln försvann? (När jag ser på andra foton verkar det finns ett lodrätt ärr efter gamla naveln. Lycka till med allt nu!!
Carro – ja, det stämmer ang. naveln. Och eftersom jag opererades för Landstinget lägger de inte samma jobb på att konstruera en ”fin” navel utan min ser ut mer som ett ”kors”. Ett snitt. Men det bryr jag mig inte om. Jag är så nöjd med min ”nya” mage 🙂
Tack snälla!