Throw back feet day

Dina fötter.

Har du tänkt på hur häftiga dom är? Vilka äventyr dom tar dig med på? Alla har ju inte fötter och kan uppleva spännande saker ändå med andra kroppsdelar, men majoriteten av oss har det ändå. Fötter, som förutom resten av din kropp, bär med sig många minnen.

Det var något av alla saker jag funderade på när jag joggade över isen med ståldubbar under fötterna för två veckor sen. Att dom bara en vecka tidigare hade vandrat över varm sand. Hur många platser och känslor dessa två tagit med mig till under livet. De är verkligen värda ett eget TBT-inlägg från mina år som bloggare.

TBT på tema fötter

På Mythos Beach för två veckor sen. Hela min familj, inklusive mina föräldrar, gick en strandpromenad till ett ställe med finare sand än utanför hotellet. Junior gnällde över att det var varmt, långt att gå och blötte ner sina skor (som han vägrade ta av), men det är ändå ett fint minne. Min mamma och Hugo badade, Jonna samlade en halv väska full med snäckor och jag minns hur perfekt allt kändes. Den värmande solen, ljumma vinden och sanden mellan tårna.

Från sista sommardagen i Jorm 2016 som spenderades nere vid sjön. Hugo och Hampus gjorde upp en egen liten brasa att grilla korv och pinndeg i, jag paddlade en tur med min fasters kajak och fotade massa bilder till den headerbild jag har nu. Vi fikade, dödade ett gäng bromsar som var som galna kring benen, barnen badade och jag chillade i en solstol. Luftade mina slitna löparfötter.

Från min födelsedagsyoga i nya strumpor med ett bra budskap på vristerna – ”I am my own superhero”. Och du är din.

– För mig är en superhjälte en helt vanlig människa. Alla superhjältar som vi ser i serierna är vanliga personer på dagen, men när plikten kallar så tar de på sig sin dräkt och blir superhjältar, förklarar triathleten Shahrzad Kiavash, designer av CRAFT-kollektionen.

Vid Kampementsbadet med simångest inför träning för Vansbrosimning 2013. Den är ju en del av En Svensk Klassiker, vare sig man är en badkruka eller inte. Jag skrev om hur svårt det är att skapa nya vanor, obehagligt att bryta mönster, lämna det trygga och göra något nytt. Att hur mycket vi än vill nå våra mål och hur bra vi än vet att det är för oss så är det SVÅRT.

Men efter ett par vändor i bassängen kände jag mig hemma med min nya träningsform. Inte så att jag föll pladask (!!) för sporten, men så att det blev en ok må-bra-rutin inför loppet.

Nu VARNING för obehagliga bilder om du är känslig…

Två mindre vackra fotbilder från 2011 då jag opererade bort en bråskknöl vid stortåleden. Jag har dålig rörlighet i mina tåleder vilket tillsammans med all löpning ledde till knölen. Den opererades bort till slut, men hindrade mig inte direkt i vardagen. Här ett roligt inlägg från när jag lagar pannkakor.

Att skydda fötterna är med andra ord bra, här med smarta skoöverdrag för cykling. Som nybörjarcyklist inför Vätternrundan var jag helt fascinerad över hur mycket bra prylar och kläder det finns specifikt för cykling. Jag riktigt njöt när det regnade och sprutade lera, för med dessa spelade det ju ingen roll (till skillnad mot när jag transportcyklade till vår gamla lägenhet i Bromma).

Från i mars, på ”Rocka Sockor”-dagen, FN:s dag mot rasdiskriminering. En dag att hylla våra olikheter genom att ha två olika sockor på fötterna. Jag skrev om hur ökad tillgänglighet till bilder av kroppar och framgång i sociala medier har lett till att vi jämför oss allt mer med varandra:

En ”perfekt näsa här, abs där, en karriär i raketfart och drömhuset på landet”. Och ännu värre är det med rasdiskriminering. Som att en hudfärg, kroppsform eller klasstillhörighet skulle vara bättre än en annan? Så löjligt, men ändå orsakar det krig.

Olikheter är ju BRA. Både hur vi är, ser ut och vad vi pysslar med i våra liv. Vi lär av varandra, inspireras och blir mår bättre av att andra typer som kompletterar oss.

En av mina mest fantastiska löpturer, påsken 2016, soluppgången på den hårt packade skoterleden. Jag sprang, eller mer klättrade i de brantaste backarna, rakt upp från Lassebacken på skoterleden. En ”backintervall” på 6 kilometer, hög puls och mot toppen tunga ben. När det planade ut kortare steg med höga knä för att göra mig av med mjölksyra och sen – på vägen ner gick benen nästan av sig själva. Dubbel hastighet med värmande solenergi i ryggen. En känsla jag försökte fånga i denna vlogg.

Har du några speciella ”fotminnen”? Tänk efter och berätta gärna.